Nyligen kom regeringens prognos för den ekonomiska tillväxten, och den ser enligt finansministern ”osäker” ut. Redan innan prognosen offentliggjordes kunde vi höra oppositionen hävda att “regeringen misslyckats med svensk ekonomi”. Från båda håll hör vi narrativ som skall försöka slå an till respektive väljargrupp. Men sanningen är att politikerna har alla möjligheter att driva den ekonomiska politik de önskar. Men de VÄLJER att inte göra detta. Istället hör vi undertoner av kris och att välfärden är i fara.  

Hur kommer det sig att vi inte längre har råd med den välfärd som vi vant oss vid? 

Svaret är enkelt och rakt fram: För att politikerna VÄLJER att inte prioritera denna. 

För att förstå svaret måste vi först förstå hur ekonomin fungerar på nationell nivå, och här råder det stor okunskap. Politiker förstår inte, eller låtsas inte förstå, eftersom det klargör deras ansvar.  

Länder med fiatvalutor är INTE som företag eller hushåll  

När USA släppte kopplingen mellan dollarn och guld i augusti 1971 (det s k Bretton Woods-systemet) påverkades också alla andra valutor, eftersom dessa i sin tur var kopplade till dollarn. Vi fick istället det som kallas “Fiatvalutor”, d v s valutor utan koppling till någon begränsad tillgång, som kontrolleras av regeringar och riksbanker och som bygger på ett löfte från regeringar/riksbanker att lösa in pengarna till nominellt värde.  

Med en fiatvaluta kan regeringen själv styra utbudet av pengar. Detta ändrar också hur ett sådant lands budget fungerar. Det är inte alls som ett hushåll eller som ett företag, de som hävdar detta ljuger rakt ut. I en fiatekonomi väljer regeringen själv hur mycket pengar man vill satsa på utgifter och på investeringar. Sedan ser Riksbanken till att tillräckligt med pengar finns tillgängliga och myndigheter verkställer besluten. För att kontrollera tillgången av pengar i omlopp i samhället (man vill t ex stödja tillväxt men inte driva inflation) styr regeringar genom en kombination av skattesystem och statsobligationer. Skattesystemet används för att “hämta tillbaka” pengar, t ex för att minska risk för överhettning och av fördelningspolitiska orsaker. Obligationsmarknaden används för att erbjuda ett säkert sparande för medborgare och företag.  

När politiker så talar om “besparingar i välfärden” är detta inte något som är ekonomiskt påkallat, det är istället VAL som politiker väljer att göra. Precis som regeringar kan VÄLJA att inte hämta tillbaka pengar via skattesystemet, vilket är en viktig orsak till USA:s enorma budgetunderskott.  

Men Sverige då?

Om vi tittar på Sverige under de senaste trettio åren, så har vi sett två viktiga processer där våra regeringar (oavsett politisk färg) valt att tillföra tillgångar till samhället utan att hämta tillbaka dessa injektioner via skattesystemet.  

Den första processen är den stora privatiseringsvågen under 1990-talet. Regeringarna sålde ut tillgångar för att stimulera konkurrens och öka medborgarna valfrihet. Vissa privatiseringar har varit till lyckosamma, bland annat brytandet av apoteksmonopolet medan andra varit onyttiga, t ex privatiseringen av skolan. En ofrånkomlig effekt av privatiseringarna är att regeringarna har tillskjutit samhället kapital genom att flytta tillgångar från det allmänna till det privata (företag och privatpersoner).  

Förutom att säkerställa välfärden har staten andra viktiga uppgifter – en av dem är att ingripa i kristider och hjälpa samhället och medborgarna genom svåra tider. Under de senaste 20 åren har vi haft två sådana kriser; bankkrisen 2008 och covidpandemin 2020-2022. Dessa tillfällen utgör den andra tillskottsprocessen.  

Vid båda tillfällena klev regeringarna in; 2008 för att rädda banksystemet och 2020-2022 för att hålla företag och samhället igång. Dessa stöd borde rimligen setts som “bryggor”, d vs för att hjälpa samhället igenom respektive kris. Vid bankkrisen säkrade regeringarna medborgarnas kapital och stabiliserade förtroende för bankinstitutionerna genom att betala ut bankstöd i storleksordningen 65 miljarder kronor.  Under covidpandemin, som slog brett genom hela samhället, beräknar Statskontoret att det statliga stödet uppgick till 131 miljarder kronor. I nominella termer har staten vid dessa tillfällen tillskjutit banker och samhället 196 miljarder kronor (inflationsjusterat motsvarar detta idag över 250 miljarder kronor). När stöden gjort “sin nytta”, vart har då pengarna tagit vägen? Jo, de har flutit genom ekonomin, via betalsystem och transaktioner för att slutligen hamna som företagsvinster och utdelningar hos aktieägare (ägare av banker, butiker och industri mm). I samma stund som en utdelning sker upphör också “nyttan” av stödet. Stöden borde därmed rimligen ha hämtats tillbaka till staten igen genom (tillfällig) höjning av företags-, och kapitalbeskattningar, men så har inte skett. Istället för att se krispaketen som “bryggor” har våra regeringar accepterat att tillskotten har ökat de privata förmögenheterna hos de som inte behöver använda sin lön för konsumtion.  

Regeringarna har alltså under de senaste 20 åren tillskjutit över 250 miljarder kronor för ökning av privata förmögenheter. Den enorma förmögenhetsuppbyggnaden som vi sett hos många av de rikaste består med andra ord till stor del av statliga pengar som flutit genom ekonomin till toppen av näringskedjan. Ett tillskott ("stöd") som våra regeringar VALT att inte hämta tillbaka genom företags- eller kapitalbeskattning. 

Sanningen du inte skall veta

Våra regeringar (oavsett färg) har med andra ord inte haft några problem med att tillåta att offentliga medel tillförs ekonomin för att bygga upp privata förmögenheter, men man är ovillig att göra efterfrågade satsningar på välfärden. Allt är ett VAL! 

Vill du veta mer om hur en fiatekonomi fungerar kan du läsa här (svenska), eller här (engelska).