Den 18 juni kom meddelandet att samtliga partier ställer sig bakom regeringens förslag att höja försvarsanslagen med 300 miljarder kronor.  Detta är ett steg mot NATOs mål att försvarskostnaderna skall ligga på 5% av BNP (fördelat på 3,5 % militärt och 1,5 % civilförsvar). Partierna är också övererns om att satsningen skall ske genom upplåning. D v s vi skall öka statsskulden med 300 miljarder fram till år 2034.  

Motivet till satsningen är enligt statsminister Ulf Kristersson (det finns ingen opposition till detta i riksdagen, vilket innebär att övriga partier håller med): 

• Hotet från Ryssland 

• Krav på större satsningar inom NATO   

• Det militära stödet till Ukraina (OBS att detta stöd inte är inräknat i de 300 mdr) 

Låt mig först säga att nedmontering som skedde av det svenska försvaret under de senaste 30 åren är oförsvarlig och i mångt och mycket enfaldig. Beslutet 2009, under Fredrik Reinfeldt, att avskaffa den allmänna värnplikten var också ett grundläggande misstag. Värnplikten var inte bara bra för individerna som genomförde den, den var också viktig för att hålla försvarsförmågan in takt genom ett tillräckligt antal officerare och tillräckligt med material. Vidare förankrade det försvarsviljan och förmågan i sammhället.  

Att försvaret behöver stärkas, råder det ingen tvekan om, däremot är motiven som förs fram märkliga och hetsen och storkleken på satsningen likaså. Låt mig belysa regeringens motiv. 

Jag vill också från början slå fast att jag anser Putin vara en diktator och fullständigt omöjlig att lita på - men så har det varit i decennier, det är i sak inget nytt.  

Hotet från Ryssland 

Det enskilt viktigaste motivet från regeringen är “hotet från Ryssland”, det uttrycks tydligast av finansminster Elisabeth Svantesson, som på presskonferesen den 19 juni konstaterade att “våra barn och barnbarn skall inte behöva lära sig att prata ryska”. 

Motivet att skulle finnas ett större hot från Ryssland idag än januari 2022, strax före invasionen av Ukraina är märkligt och troligen rent felaktig. Låt mig ta upp tre områden som jag anser att regeringen och riksdagen mörkar:  

• Rysslands förmåga utifrån trupp 

• Rysslands förmåga utifrån materiel 

• Rysslands strategiska läge  

En bedömning från  CSIS (Center for Strategic & International Studies) från 3 juni  i år räknar med att Ryssland förlorat närmare en miljon man i striderna i Ukraina, varav 250 000 döda (länk). Detta är enorma förluster, även för ett land som Ryssland. Själva syftet med den ryska invasionen är dessutom att ta territorium från Ukraina. För att kunna hålla erövrade områden måste Ryssland hålla betydande resurser i dessa. Hur skulle Ryssland kunna få fram tillräckligt med soldater och officerar för att öppna nya fronter i närtid?  

Materiella förluster är svåra att mäta, även med hjälp av foton, satelliter och besök på plats. Det finns dock en sajt som lägger stor möda på att få så rätta underlag som möjligt (även om de inte är perfekta, vilket de själva påpekar) - det är https://ukr.warspotting.net/russia/. 

Enligt dessa bedömningar, vilka är de bästa som går att få fram, har Ryssland bland annat förlorat över 3 500 stridsvagnar, över 9 000 andra infanterifordon, över 1 100 artelleripjäser, 18 marinfartyg och över 100 flygplan och lika många helikoptrar (då räknas ännu inte de stora förlusterna från drönaranfallen den 1 juni in, då Ukraina slog ut många ryska stregiska bombplan). Det är med andra ord inte bara stora personella förluster för Ryssland utan även enormt stora materiella förluster. 

Den ryska ekonomin är sedan ett par år tillbaka omställd till en krigsekonomi, som påverkar hela den ryska ekonomin och det ryska samhället. Från väst argumenteras att denna omställning är ett hot mot väst. I själva verket är det en effekt av nödvändigheten att både ersätta förlorat material (förlusterna fortsätter dessutom) och förbrukat material (ammunition, drönare osv).  Detta vill våra politiker inte prata om. 

För den strategiska allokeringen av resurser, både vad gäller trupp och materiel, har Ryssland stora utmaningar. Inget annat land har i närheten så långa gränser att bevaka och så stora avstånd att sända eventuella förstärkningar till som Ryssland har. Ryssland håller stora resurser i Ukraina, men måste samtidigt hålla trupp från Nordkalotten till Georgien och från Finland till Kina. Även om Kina framstår som allierad, så har Kina gjort anspråk på hela Boshoi-områden, som idag delvis kontrolleras av Ryssland (länk). 

Ryssland kan med andra ord allokera varken all personal eller allt materiel till ett anfall mot väst (det hot som västvärldens politiker lyfter fram).  

För Ryssland finns ytterligare en strategisk osäkerhetsfaktor i Vitryssland. Det är en allierad som kan verka stabil, men där det finns ett utbrett folkligt missnöje med diktator Lukasjenko som riskerar att resa sig när han faller bort. Ryssland kommer då att vara tvunget att ta kontroll över även detta territorium.  

Om regeringen nu tycker att Ryssland är ett reellt hot mot vår säkerhet, hur kan man då tillåta att ryska privatpersoner köper upp mark runt vår viktigaste marina militärbas (länk) och ryska intressen fortsätter att köpa mark i skärgården (länk). Hur ska alla miljarder hjälpa oss när vi själva släpper in “fienden”?? 

Ökad militärsatsning i NATO (europeiska delen) 

NATO har från begynnelsen styrts, kontrollerats och finansierats av USA. Europa har tacksamt låtit detta ske, därmed inte tagit nödvändigt eget ansvar. När nu USA skiftar intresset österut (Kina) och vill lämna över ansvaret för Europa till europeiska länderna, får våra politiker panik. Det visar sig att Europa inom överskådlig tid har svårt att ersätta de militära resurser som idag kommer från USA. Enligt en rapport från IISS (länk) skulle detta ta 25 år. 

Det argumenteras att Ryssland satsar mer på sin krigsindustri (5 000 milarder) än vad hela Europa för (4 900 miljarder). Eftersom de ryska förlusterna i Ukraina är större än de av väst finansierade ukrainska är det helt naturligt att Ryssland behöver investera mer i krigsmateriel än väst. Men i praktiken betyder det också att man satsar ungefär lika mycket och att det därmed inte ändrar något startegiskt eller riskmässigt från hur det såg ut före februari 2022.  

Väst, genom NATO, har en betydande fördel mot Ryssland. NATO kan samordna sina satsningar och dela investeringarna över flera länder, därmed mer effektivt bygga upp en mer slagkraftig krigsmaskin än vad Ryssland själv klarar.  

Det är sannolikhet att de europeiska länderna de facto behöver sätta in militära resurser för att skydda eget territorium, men det handla då inte om Ryssland utan om att skydda Grönland mot USA – vilken ironi.  

Stöd till Ukraina 

På regeringens hemsida kan vi se att Sverige har bidragit med 80 miljarder kronor i militärt bistånd till Ukraina (länk). Detta stöd vill man fortsätta och det ligger utanför satsningen på 300 miljarder kronor.  

I början av kriget var satsningen nödvändig för att Ukraina skulle kunna försvara sig mot Ryssland. Den bidrog också till att Ryssland inte kunde ta de områden man planerat. Idag är läget ett helt annat. Jag har skrivit om det tidigare (länk); de landområden som Ryssland tagit kan Ukraina aldrig själv återerövra, för detta krävs fler kängor på marken, det vill säga mer trupp. Detta har inte Ukraina tillgång till och väst är inte villiga att sätta in trupp för att stödja Ukraina eftersom detta skulle innebära en kraftig eskalering av konflikten och ge Ryssland carte-blanche att anfalla de baltiska länderna. Det materiella stödet till Ukraina kan idag bara bidra till två saker: sakna ner de ryska framgångarna (men kan inte stoppa dessa på grund av brist på trupp hos Ukraina) och förlänga kriget (med fler döda på bägge sidor). 

Om resultatet av vårt stöd till Ukraina idag inte är annat än att förlänga kriget (utan europeisk trupp är det förlorat för Ukraina) måste det finnas andra syften bakom fortsatt stöd. Närmast till hands ligger då; för det första att det håller Ryssland upptaget och därmed hindrar rysk förmåga åt annat håll, för det andra får vi testat vapensystem och stridsteknik i modern krigföring och för det tredje är det tacksamt för militärindustrins lobbygrupper.  

Avslutande tankar 

Den politiska debatten om den beslutade militärsatsningen och argumenten för denna är helt frånvarande. Detta kan inte vara acceptabelt i ett demokratiskt samhälle. Ansvaret faller då tungt på media att granska politikerna och fånga upp deras argument, men det journalistiska ansvaret lyser med sin frånvaro.  

Det borde vara medias uppgift att analysera, granska och ifrågasätta alla politiska beslut. Framförallt de som sker utan politisk debatt. Media har dock visat sig helt okapabel att genomföra sitt journalistika uppdrag när det luktar “kris”. Under tidigare kriser, pandemin och NATO-anslutningen, kunde vi se hur media blev lydiga relän till politikerna.  

Den grundläggande frågan som borde ställas är “Vem tjänar på denna stora militärsatsningen”. Svaret är entydigt, storleken och takten har två uppenbara intressenter; vapenindustrin och underrättelseväsendet. Båda dessa grupper interagerar med politiker i den gråzon där insyn och granskning uteblir. Självklart är båda grupperna väldigt aktiva i bland annat Bilderberggruppen (läs mer här). 

Jag påstår inte att en ökad satsning på den svenska militära förmågan är felaktig, däremot i frågasätter jag de syften som regeringen lyfter fram. Det är också direkt oansvarig att göra satningen genom upplåning, vilket också Göran Persson fört fram (länk). Belåning kan göras till sådant som premierar tillväxt, till exempel investeringar i infrastruktur, vilket inte är fallet med denna satsning.