Under förra veckan höll den slutna Bilderberggruppen sitt årliga möte, denna gång med bas på Grand Hôtel i Stockholm och med Wallenbergfamiljen som värd. Gruppen samlar näringslivstoppar, politiker, militärer och andra beslutsfattare från Europa och USA för ”informella” möten och workshops. Gruppens syfte är att ”stärka de amerikansk-europeiska relationerna”. Till Stockholm kom officiellt 114 beslutsfattare – den exakta siffran meddelas inte eftersom gruppen skall vara ”hemlig” och ”informell”. 

I år har svensk media uppmärksammat, och också kritiserat hemlighetsmakeriet kring, mötet där även svenska politiker deltar, med partiledarna Ulf Kristersson, Magdalena Andersson och Ebba Busch i spetsen. Dessa kommer dock att spela i farmarligan jämfört med näringslivstoppar och politiker från USA och Europa.  

Vad stod på agendan?

Till sist sipprade även årets agenda ut (eller så läcktes den medvetet). Följande punkter och teman diskuterades: 

• Transatlantic Relationship 

• Ukraine 

• US Economy 

• Europe 

• Middle East 

• Authoritarian Axis 

• Defence Innovation and Resilience 

• AI, Deterrence and National Security 

• Proliferation 

• Geopolitics of Energy and Critical Minerals 

• Depopulation and Migration 

Det är omfattande och djupt påverkande teman som kunde diskuteras utan insyn från media eller utomstående.  

Frågorna blir fler och viktigare

Med tanke på hur historien sett ut, och Europas svaga ställning i samarbetet med USA, kan vän av ordning fråga bland annat (tar bara de sex första agendapunkterna här): 

• Transatlantic Relationship 
  Visar inte erfarenheterna för Europa är att ett allt för stort beroende av USA ställer Europa vid sidan av världspolitiken och världshandeln? Europa har sedan slutet av andra världskriget varit USA:s lydiga hund på världsscenen. USA har till och med fått med europeiska länder i olagliga krig (Irak) och USA har dikterat politiken för Mellanöstern (mer om detta nedan) medan europeiska ledare tittat bort. När Trump nu vänder Europa ryggen står EU och andra europeiska länder vilse.  
  Måste inte målet för Europa vara att frigöra sig från USA? Att lära sig stå på egna ben med en egen plan? Kanske till och med driva en agenda baserade på europeiska värderingar för att säkra demokratin våra allt mer polariserade samhällen? Vem var drivande i relationsfrågan? 

• Ukraine 
  Allt fler regeringar i Europa vill satsa mer på försvar för stöd till Ukraina och som skydd mot Ryssland. Borde man inte rimligen vilja stödja Ukraina med trupp om man är ärlig med sitt stöd till landet? Alla vet att Ryssland har oändligt mycket större personella och finansiella resurser än Ukraina (Ryssland har de facto ställt om till en krigsekonomi, där nu över 25 % BNP är kopplad till krigsindustrin). Att som idag bara stödja Ukraina med vapen och krigsmateriel förlänger bara kriget, det tar inte Ukraina ett enda steg närmare fred. Trupp till Ukraina skulle självklart vara en upptrappning, vilket man inte vill. Men man vill inte heller acceptera att den egna (europeiska) senfärdigheten har inneburit att kriget är de facto förlorat för Ukrainas del. Så man fortsätter att pumpa in vapen.  Jag har belyst detta vidare i en senare blogg, här.
  Men kanske är det just detta man vill (vapenindustrin i Europa och USA går som bara tåget, se här)? Vilken plan diskuterades för Ukraina? 

• US Economy 
  När man tittar på BNP- och börsutvecklingen i USA går det inte att säga annat än att USA:s ekonomi är stark – väldigt stark. Vad dessa siffror dock inte avslöjar är att fördelningen av tillväxten och förmögenheten är starkt ensidig. Den rikaste 1% av befolkningen är de som har vunnit mest sedan finanskrisen 2008. Medelklassen i USA, den som i många decennier har burit världens efterfrågan, har utarmats alltmer och tappar i köpkraft. Nu är USA dessutom på väg in i en höginflationsekonomi, eftersom tullar och utvisningen av den billiga arbetskraften höjer priserna på dagligvaror.   
  USA vill gärna säga sig vara för kapitalism. Men denna kapitalism har idag misslyckats – istället har Big-Tech och Big-Pharma konsoliderar sig i allt färre och allt större grupper. USA har, precis som Ryssland, fått sin oligarki. Och denna oligarki vill inte ha konkurrens – ”kapitalismen” har fått en ny innebörd – det handlar inte längre om konkurrens utan om att allt större andel av tillgångarna skall samlas i händerna på en allt mindre elit. 
  Vad vill Europa lära av detta? Vill vi gå samma väg? Om inte; på vilka sätt kan vi säkerställa konkurrensen inom näringslivet? 
  
• Europe 
  Europa har blivit den fattige kusinen från landet – hen som inte har något att säga till om (på den politiska världsscenen), hen som inte kan ta hand om sig själv (vi har decennier av utebliven innovation och tillväxt), och kusinen som inte vet vad han vill och vart han skall gå. Europatanken har blivit alltmer elitistisk och tappat kontakt med de vardagsutmaningar som befolkningen intresserar sig för. Med ett allt större avstånd mellan Bryssel och den europeiska befolkningen har vi kunnat se hur extremistpartier har lyckats fånga upp missnöjet och idag utmanar om makten i många länder.  
  Kommer man att diskutera hur man minskar detta gap? Vilka orsaker ser man till gapet mellan eliten och medborgarna? Vill man överhuvudtaget minska gapet? Hur vill man få fler medborgare att rösta (idag röstar endast runt 50% i EU-valet, länk)?

• Middle East 
  Vid det senaste valet (2024) till kongressen i USA finansierade de judiska lobbygrupperna 365 av 435 (nästan 80%) valda ledamöter. Hela det amerikanska politiska systemet (både Demokraterna och Republikanerna) är de facto köpt av dessa lobbygrupper. 
  Utan att gå in på vid vilken tidpunkt konflikten mellan Israel och Palestina skall börja räknas ifrån behöver vi se nyktert på vad som verkligen sker. 
  Mördandet av civila kvinnor och barn, bombningar av sjukhus och matköer och attacker mot hjälpsändningar visar att det pågår ett medvetet folkmord på palestinier i Gaza. I sina attacker mot Hizbollahledare i Libanon och Iran har Israel bevisat att de kan vara oerhört precisa och framgångsrika. Riktade attacker mot enskilda individer har i praktiken slagit ut ledarskiktet inom Hizbollah. Så Israel är helt kapabla att slå ut önskade individer. I Gaza väljer man istället att lägga ut bombmattor, stänga tillförsel av mat och vatten och förbjuda internationella journalister.  
  Allt detta kan göras med USA:s goda minne, eftersom merparten av politikerna ligger på lönelistan hos judiska lobbygrupper. Merparten av alla vapen som dödar barnen är också tillverkade och finansierade av USA. 
  Samtidigt sitter europeiska ledare och vet inte hur de skall agera. I Tyskland är man så rädd av sin historiska skuld att man frivilligt återigen ställer sig på fel sida av ett folkmord. Man vågar inte kritisera något som har med Israel att göra. 
  Israel ockuperar idag, med USA:s och västvärldens länder, land från Palestina, Libanon och Syrien.  
  Hur diskuteras framtiden för Mellanöstern och vad är Sveriges syn? (Sverige är tillsammans med USA ett av få länder som idag inte ger bidrag till UNRWA, en av få möjligheter att hjälpa civilbefolkningen i Gaza).  
  Vågar Europa ha en självständig syn på Mellanöstern eller är vi fortfarande i händerna på USA? Hur skall Europa ställa sig till nya gränser för Israel? Vilka rättigheter har andra folkslag i mellanöstern? 

• Authoritarian Axis 
  Det är inte helt klart för allmänheten vad denna punkt avser. Det ligger dock nära till hands att misstänka att det är BRICS som avses.  
  I takt med att dollarn använts som för politisk utpressning och medan Europa har sovit, har Kina och dess allierade sakta byggt upp en handelsstruktur som kommer att förändra förutsättningarna för den globala handeln för gott. BRICS, (ursprungligen Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika), har vuxit till en global handelspartner som idag omfattar ett tiotal länder, däribland Egypten, Indonesien och Saudiarabien. Med sina samarbetspartners, såsom Thailand och Malaysia, står idag BRICS-gruppen för c:a 40% av världshandeln, vilket är betydligt mer än G7-länderna med USA i spetsen, som står för c:a 34%. Viktigare ändå är att BRICS-länderna med sina partners har över 50% av världens befolkning, framförallt i länder där medelinkomsten ökar. Det vill säga i länder där de framtida marknaderna finns.  
  För USA och Europa är BRICS ett reellt hot, både för dollarns som handelsvaluta, i jakten på råvaror och mineraler men också för nya marknader för produkter och tjänster. BRICS är långt ifrån färdigt och det finns tydliga spänningar inom organisationen – precis som inom EU och mellan USA och EU. Men BRICS finns och kommer att växa under överskådlig tid.  
  USA:s roll som dominerande aktör på världsscenen finansiellt, militärt och politisk håller på att minska och då måste USA försöka bekämpa dem som tar över rollen som dominant (Kina). 
  Att kalla BRICS för ”Authoritarian Axis” kan säkerligen objektivt stämma, men i decennier har USA och Europa lutat sig mot olja från Saudiarabien, gas från Ryssland och produktion i Kina utan att blinka. Dessutom har dessa länder varit viktiga nya marknader för våra produkter och tjänster. Så länge de inte hotade USA:s dominans var de ”användbara” – nu när de är ett reellt hot mot den amerikanska dominansen är de en ”Authoritarian Axis”.  
  Hur ställer sig Sverige och Europa till att gå i USA:s ledband för att agera mot den grupp som kommer att vara den viktigaste marknaden och handelspartnern i framtiden? 

Mina funderingar

Frågorna som behandlas inom Bilderberggruppen är många, omfattande och viktiga. De kommer att påverka politiken och vår framtid under många år framöver. Tyvärr finns ingen insyn eller öppen rapportering från mötet. Hur går diskussionerna? Hur mycket debatt sker och hur mycket är gemensam agenda för att skydda sina egna intressen? Kan Europa vara självständigt i relation till USA? Vem styr; USA, Oligarkerna inom näringslivet eller kanske militären? 

En annan viktig fråga är: Hur påverkar mötet och diskussionerna den svenska politiken och de inbjuda politikerna? Vad ligger bakom kommande förslag från regering och opposition? Medborgarna har rätt att veta hur diskussionerna har gått och vem som drar fördelar av kommande politiska förslag. 

Vi går snart in i ett valår (2026) och media kommer att få ett viktigt ansvar att granska och ställa kritiska frågor till partierna och partiledarna som deltog på mötet. Erfarenheterna från medierapporteringen under pandemin avskräcker, men jag hoppas trots detta på ett ansvarstagande från svenska medier. Om inget annat kommer granskning och rapportering ske här hos mig.